Det är inget oth på tio veckor.

Vilket är både bra och dåligt.

Dåligt för att efter det här avsnittet behöver jag se ett nytt avsnitt.

Bra för att efter det här avsnittet behöver jag glömma stressen det här avsnittet gav mig.

Det var länge sedan jag satt på kanten till att skrika på datorn så här mycket.

Tack, Mark Schwahn. Det är bara han som kan skriva såna här avsnitt.

Seriöst, Brooke dog nästan. Jag trodde hon var död. Men nej, så var det inte tack och lov. Eller hon dog, och Julian återupplivade henne. Och fyfan, Mark dödade mig i den scenen. Julian gav upp för att Brooke var död, och jag blev skitförbannad. Sen hörde han hjärtslag, såg hennes fingrar röra sig, och han försökte igen. Och igen. Och igen. Och sen grät jag när hon överlevde. Brooke Davis får inte dö. Inte nu, inte någonsin.

Och jag hade flashbacks när Brulian och Jamie var under vattnet i bilen. Istället för Rachel var det Brooke, istället för Cooper var det Jamie och istället för att Nathan hoppade i vattnet för att vara veckans hjälte var det Julian.

Och istället för säsong tre var det säsong åtta.

Och alltid samma bro! Jag hatar den där bron.

Och Gavin var tillbaka. Det enda som fick mig att le i avsnitt elva. Annars var det mest panik och tårar. Och om dom hade lämnat det här året med en cliffhanger så hade jag inte klarat av det.

Quinn: Breathe? I know. It's okay, you'll pass out soon, but unlike me you won't lay there for 12 hours. Only a psycho would let you do that.

Jamie: Are you sure we're not sinking?

Julian: We're not sinking. No. I'm not going to leave you. Besides, you're going to be my best man at my wedding, right?

Brooke: Save him, and then save me. Please, he's just a boy. And he loves you, and so do I.

Julian: I won't leave you here.

Brooke: I know. Go.

Jamie: Aunt Brooke is dead.