Nu har jag kommit in en bit, över halva boken, i En sorts kärlek.
Och herregud, vad den kommer bli jobbig att läsa.
Asså shit... Läste i över en timme idag, och tårarna rann över iaf två gånger.
Och eftersom boken är baserad på verkliga händelser, och författarens fru faktiskt dog i sin cancer, så antar jag att Carmen kommer göra det.
Helvete vad jag kommer gråta om hon gör det.
Jag känner redan nu att jag inte vill läsa slutet på något offentligt ställe, utan hemma i sängen där jag kan låta tårarna rinna.

Boken är så ärlig, så hemsk, så rå, så fruktansvärd, och så jävla fängslande.
Den handlar verkligen om en sak som kan hända precis vem som helst, och det gör den också.
Jag kan säga redan nu att jag kommer läsa uppföljaren - Änklingen.

Cytostatikabehandling. Ordet har redan varit på väg under ett par minuter, men det kommer ändå som ett slag.
Cellgifter. Innebär: skallig. Innebär: dödssjuk. Innebär: vi-vet-alla-att-det-inte-hjälper-ett-enda-jävla-dugg-men-något-måste-vi-göra.

I storköpet vid Groot Gelderlandplein betraktar jag en man och en kvinna i åttoårsåldern. De går arm i arm och vandrar längs vinhyllan. Han pekar med käppen på ett rödvin till extrapris. Hans fru tar vinflaskan och lägger ner den i korgen som hon bär. Han säger något till henne som jag inte kan uppfatta. Den gamla kvinnan brister i skratt och nyper honom i armen. Jag håller lite hårdare i Lunas hand och tittar snabbt åt andra hållet.
Det förälskade gamla paret gör mig väldigt avundsjuk. Carmen och jag kommer aldrig att få dela det med varann.


"Vad tror du att de kommer att säga, i morgon?"
"Jag vet inte, älskling."
"Men vad hoppas du?"
"Jag hoppas naturligtvis att de vågar."
"Men du älskar tuttar, Sten. Och snart har du en kvinna med skalligt huvud och en tutte."
Jag vänder mig om och tar tag i henne.
"Jag hoppas verkligen att de vågar, Carmen."
"Är det sant?"
"Det är sant."
Jag känner hur en tår droppar ner på min axel.
"Vad hoppas du själv att de ska säga imorgon?"
"Jag hoppas att det går att ta bort."
"Då är det bra."
"Men det är ändå hemskt, va?"
"..."
"Sten?"
"Ja, det är hemskt, älskling. Men jag har mycket hellre dig med ett bröst än mister dig."

Det här är kärlek i cancerns tid.

Allt möjligt blixtrar genom mitt huvud. Ambulanser på natten. En Carmen som tynar bort. Ångest inför smärta. Och dödsbädd. Och död. Döden. Min mage drar ihop sig. Plötsligt drabbas jag av panik. Min fru ska dö! Carmen ska nu verkligen dö! Jag känner hur illamåendet stiger inom mig, så häftigt att jag nästan måste spy.


Citat ur En sorts kärlek, sidorna 45, 72, 101-102, 127 och 207