Fan vad arg jag blir på mig själv.
Jag skulle ju inte läsa ut boken!
Och jag var på väg att lägga ifrån mig den flera gånger eftersom jag inte såg något genom tårarna, men jag torkade bort dom, fortsatte läsa, vände blad och torkade sedan bort fler tårar.
Och nu sitter jag här med ingenting att läsa.

Jag blir åter stolt över Carmen, även om jag inte vet om man kan vara stolt över att ens frus kropp inte vill ge upp trots att kroppens härskarinna, Carmen själv, redan har gjort det.

Jag går ner i trädgården och berättar att Carmen har avlidit.
Alla reagerar lättat. Lättade utan att våga säga det.
Frank och Maud nickar bara.
Thomas stirrar rätt fram. Anne håller hans hand.
Luna är glad och sitter kuttrande och nyper i mormors näsa.
Hennes mor, hennes dotter, deras vän, min fru är död. 

När jag var sjutton kunde jag prata tyska och engelska, jag kunde nästan köra bil och jag kunde rabbla alla huvudstäder i Sydamerika. När jag var tjugosju kunde jag dricka tjugo öl utan att spy, spika en brassespark utan att bryta benen, hålla tal inför hundra personer utan att rodna, och rulla en kondom över dicken utan att tända lampan. Men det dröjde ända tills jag var trettiosju innan jag lärde mig vad kärlek är.
Ända tills min fru drabbades av en dödlig sjukdom.