Bara för att jag skrev en liten kort mening om Ray och Cityakuten i förra inlägget, blev jag lite Cityakuten-sentimental.

Fan vad jag älskade den här scenen.
Man hade typ väntat på den i flera år typ.
Ändå sedan Ray var med i den där olyckan där han fick amputera benen, så har man längtat tills dom skulle träffas igen. Verkligen träffas.