Jahapp, då är man sjutton nu då.
Känns inte som det faktiskt.
Men, klockan 11.20 är det officielt 17 år sedan jag föddes (:

Igår var jag, Micha och Evve hemma hos Sandra och filmade.
Seriöst, jag är typ råsnygg som Damong.
Och liknar Jackson Rathbone.

Igår läste jag även ut två böcker.
Läste först ut fjärde VD boken, som klart är den bästa.
Och så fort jag hade lagt ifrån mig den tog jag fram A walk to remember.
Och den blev utläst på några timmar.
Visst, den är på bara 200 sidor, men den var bra.
Och man blev faktiskt varnad i början: First you will smile, and then you will cry - don't say you haven't been warned.
Och det stämde.
Först log man åt det man läste, men sen säger hon att hon är döende och boken blir svårare och svårare att läsa.
Och när den faktiskt var slut, hade tårarna runnit i några minuter.
Och i filmen älskar jag när Landon säger "You are beautiful" men i boken älskar jag det mer.

She looked exactly like an angel.
I know my jaw dropped a little, and I just stood there looking at her for what seemed like a long time, shocked into silence, until I suddenly remembered that I had a line I had to deliver. I took a deep breath, then slowly let it out.
"You're beautiful," I finally said to her, and I think everyone in the whole auditorium, from the blue-haired  ladies in front to my friends in the back row, knew that I actually meant it.
I'd nailed that line for the very first time.

She smiled at me and I smiled at her and all I could do was wonder how I'd ever fallen in love with a girl like Jamie Sullivan.

It wasn't that long, and it certainly wasn't the kind of kiss you see in movies these days, but it was wonderful in its own way, and all I can remember about the moment is that when our lips first touched, I knew the memory would last forever.

A sad smile crossed her face, and I knew right then what she was trying to tell me. Her eyes never left mine as she finally said the words that numbed my soul.
"I'm dying, Landon."

These days it might have been different. These days they could have treaten her. These days Jamie would probably live. But this was forty years ago, and I knew what that meant.
Only a miracle could save her.

The doors opened and I saw Jamie, seated in her wheelchair, a nurse by her side. With all the strenght she had left, Jamie stood shakily as her father supported her. Then Jamie and Hegbert slowly made their way down the aisle, while everyone in the church sat silently in wonder. Halfway down the aisle, Jamie suddenly seemed to tire, and they stopped while she caught her breath. Her eyes closed, and for a moment I didn't think she could go on.
I know that no more than ten or twelve seconds elapsed, but it seemed much longer, and finally she nodded slightly. With that, Jamie and Hegbert started moving again, and I felt my heart surge with pride.
It was, I remembered thinking, the most difficult walk anyone ever had to make.
In every way, a walk to remember.


Jag kan tyvärr inte svara på om jag tycker om filmen eller boken mest.
Jag gråter mer i filmen, men boken är helt annorlunda och fantastisk på ett helt annat sätt.
Boken och filmen är två helt olika saker, och jag gillar nog båda lika mycket.
I filmen älskar jag Landon, men i boken...
Så jävla underbar.
Haha och det sjuka är att jag ser skådespelarna framför mig.
Nu när jag läst boken är jag säker, även fast jag var det innan också, att Shane West är perfekt som Landon.