Jag har typ blivit besatt av Thriving Ivory, eller inte besatt kankse...
I förrgår lyssnade jag på Angels on the moon hela dagen, igår var det den och Flowers for a ghost.
Och idag är det Hey Lady.
Claytons röst + deras texter = gåshud.


Jag kommer antagligen inte skriva så mycket på typ en vecka, för ska tvinga mig att läsa hela tiden så jag får läsa VD snart x)
Började ju läsa Den äldste i tisdags, och igår fick jag mina böcker.
Om jag inte hade börjat med den äldste så hade jag ju börjat med VD nu ._.
Men jag vet redan att tårarna kommer rinna när jag läser A walk to remember.
För läste nämligen sista meningen, eftersom jag sett filmen och blev rörd av den.
Det är säkert som med filmen - man gråter mest på slutet.
Slutet i filmen slutar ju med att Landon säger: "Our love is like the wind, I can't see it but I can feel it."
Och i boken slutar det: "I still love her, you see, and I've never removed my ring. In all these years I've never felt the desire to do so. I smile slightly, looking toward the sky, knowing there's one thing I still haven't told you: I now believe, by the way, that miracles can happen."
Och i filmen hoppar dom ju fyra år, i boken är det fyrtio år.
Plus att boken utspelar sig på 50-talet, men filmen på sent 90-tal.