Åh gud, jag har hittat en ny snyftarfilm.
The lovely bones heter den, och är baserad på boken Flickan från ovan.
Blir ni överraskade om jag säger att jag läst boken?
Böcker brukar oftast vara bättre än filmerna, men här är det nästan tvärtom.

Först var jag inte ens i närheten av tårar, men sen på en sekund vände allting och sen slutade dom inte rinna.
Det var liksom världens enklaste mening.
"I think she can still hear us."

Susie - There was one thing my murderer didn't understand; he didn't understand how much a father could love his child.

Susie - Nobody notices when we leave. I mean, the moment when we really choose to go. At best you might feel, a whisper or the wave of a whisper, undulating down. My name is Salmon, like the fish. First name: Susie. I was 14 years old, when I was murdered on December 6th 1973. I was here for a moment, and then I was gone. I wish you all, a long, and happy life.

Susie - I knew then: he would never give me up. He would never count me as one of the dead. I was his daughter, and he was my Dad. And he had loved me as much as he could. I had to let him go.
 


Från en väldigt tårbildande film till På spåret, bättre kan det inte bli.
Men först ska jag nysa några fler gånger.
Hinner nog med några gånger på tjugo minuter.