Jag har fått min The Host idag.
I'm in love.
Men det har jag alltid varit i den här boken.
Jag älskar det nya utseendet, dock.
Och jag älskar kapitlet Alone.
Man får fram en helt ny sida av Mel, och jag älskar den.
Jag älskar att hon klappar till Jared.
Han förtjänar det.

Jag skulle hålla mig tills jag faktiskt kommer till det kapitlet, för jag har planer på att läsa om boken.
Tänkte börja idag.
Men jag får böcker som jag faktiskt inte läst på fredag, så ska läsa dom först.
Så jag kunde inte hålla mig från att läsa kapitlet, och jag grät lite grann.
Bara lite.

Och jag älskar intervjun som är med i boken.
Och jag älskar vad SM säger om Ian.
Även om hon inte nämner något namn, så är det självklart att hon snackar om Ian.

Men min favoritsida är nu en ny sida.
Nu är det 572, inte 570.
Dock börjar favoritkapitlet på 570.


I remember her reasoning. I remember how she made the decision to die to let me live: she couldn't exist at the expense of someone she loved.
And now I'm supposed to do this - live at the expense of her life?
How is this the happy ending? With me the monster who lets my friend, my very best friend, die for me?

"Mel, I love you, I love you."
This is Wanda's gift to me, paid for with her silver blood. Jared and I, put together again as if she'd never existed. As if she hadn't saved both of us.

I wish I could hear Wanda telling me that everything is okay. I promised her I would be happy, but I don't feel happy. Just lonely.

I don't even want to think about Ian. He doesn't love me the way Jamie does. I don't think Ian even likes me. He might actually hate me. Or he will, when he wakes up and she's gone.
I promised Wanda I would try to take care of Ian, but I feel in my bones that he won't allow that.

I am afraid to see his bright blue eyes, because I know how the pain will look in those eyes.

He still doesn't speak, and I start to wonder if he simply can't. If there are no words for the pain that is so easy to read, now, in his eyes.