OTH är tillbaka, det märks. Och den åttonde säsongen kommer inte bli en besvikelse kan jag säga redan nu. Det finns bara en serie som kan få mig att känna så många olika känslor under 40 minuter, och det är Mark Schwahn's skapelse.

Jag har väntat i tre månader, och allt var en dröm!

Trodde man.

Det var ju inte det. Halvvägs in i avsnittet kom man på att något verkligen inte stod rätt till.

Det kändes fan in i benmärgen att det var Mark som skrev 8x01, och det gjorde han också. Det är bara han som skriver så sjukt bra avsnitt - och Asleep at Heaven's Gate är ett nytt favoritavsnitt.

Utan tvekan.

Sophia's och Austin's kemi! I love.

Tårarna var på väg flera gånger i deras scener - inte bara pågrund av orden utan också pågrund av känslorna, kemin och sättet dom sa det på.

Men Brooke kan ju inte förlora COB. Det får inte hända.

Och Bethany och James... Åh, fyfan. Naley är definitivt ingen besvikelse.

Jag hade världens löjligaste leende på läpparna när Gavin's röst startade. Jag har saknat den i oth sammanhang.

Introt hjärta

Haley: Dear Lucas, I know I could call you or email you or Skype you or whatever but it feels right about putting pen to paper for us. It seems these days I have so many thoughts in my head that if I don’t get them out I might explode. Anyway I wanted you to know that Tree Hill misses you. The River Court misses you. And I miss you.

Nathan: Or sister.

Jamie: Or that.

Nathan: He was like a ninja.  A three foot tall "where-do-babies-come-from" ninja.

Nathan: It’s everything after all this time.

Julian: I’m not.

 

Jag har en sak till att säga: Mark, I'm frigging proud of you.