Haley: Hi, Luke. Nathan left for the camp today and the house is pretty quiet. It should be more time for me to write. I’ve been feeling better lately but I still think about my mom a lot. I still feel her sometimes, hear her voice, see her smile. The truth is I miss her, I miss you, I miss Peyton, and Keith, and Karen, and Nathan while he’s gone. But it helps to have Quinny closer. The truth is when it gets really quiet, when the silence gets too loud, and I really start to miss everyone, I tell myself the same thing: I can’t see you but I know you’re there.

Det är sjukt att jag alltid, efter så många år, gråter till OTH. Det finns alltid någonting.

Just nu är det Clay&Quinn och deras storyline.

Jag hatar den, men jag älskar att verkligen alla berörs av den. Och det här avsnittet bevisade att jag gillar Clay&Quinn tillsammans mer än vad jag trodde.

Jag älskar back to back storyn som oth alltid, alltid har haft.

Allt knyter ihop sig liksom. Förra veckan var det "I didn't to it" och idag var det "It's my fault."

Jag grät fyra gånger, men det som rörde mig mest i det här avsnittet var när Clay fick Quinn att öppna sina ögon för att komma tillbaka till verkligheten. Men jag hatar att han inte tror att han kommer överleva.

Och Jamie&Julian scenerna var för söta. Dom måste spendera mer tid tillsammans.

Öppningen var helt fel idag.

Visst, Kate Voegle gjorde en bra cover på I don't want to be, och hennes röst är amazing, men det var inte alls samma sak som att höra Gavin. Men jag tror fan att eftersom jag älskar orginalet, så vill jag egentligen inte tycka om någon annan version.

Take that Brian Fernandez!